I SSU:s idétidskrift Tvärdrag medverkar Katrine Kielos där hon tecknar en bild av framtiden efter “nyliberalismens misslyckande” (ej online).
Hon vill att socialdemokratin ska “modernisera sitt eviga jämlikhetsprojekt”. Hittills har politikens uppgift varit att korrigera den ojämlikhet som kapitalismen skapar. Men kapitalismen har nu förändrats. Den har blivit global, något Kielos vill möta med att stärka EU (som om inte också EU vore en för liten aktör för att styra den globala ekonomin).
Men sedan blir Kielos mer intressant. Hon erkänner, vilket jag upplever som ovanligt från vänsterdebattörer, att institutionen “anställning” har förändrats i grunden. Den massproduktion som dominerade i industrisamhället har ersatts med fler och mindre arbetsplatser där “arbetsuppgifterna blivit mer individualiserade, flexibla och bygger alltmer på direktrelationer med kunder”. Anställda är inte längre ett kollektiv av människor med gemensamma och exakt lika intressen, utan hamnar i “en situation där de anställda konkurrerar med varandra”.
Det gör att hon ser kunden istället för kaptialisten, som vänsterns nya fiende:
När kunen kallar, ska marknaden svara på dennes nyckfulla krav, vilket ger upphov till andra former av exploatering i arbetslivet, och för att komma tillrätta med det krävs mer politik. Inte mindre.
Men här får hon problem. Resonemanget, där anställda sätts i fokus, måste betyda att Kielos tycker det är okej att varuhus förbjuds hålla kvälls- och söndagsöppet. Facket vill att tjänstgöring bara sker på kontorstid. Detsamma gäller ju alla butiker och all form av service. Kielos måste mena att politiken med lag ska stänga butiker, mottagningar, restauranger, sjukhus och annan service under annan tid än kontorstid. Kunderna ska ju inte bestämma!
Men har Kielos tänkt på att “kunderna” inte är några andra än medborgarna? Vänstern i Kielos tappning vill göra vardagen väldigt mycket besvärligare för medborgarna genom att låta anställdas intressen bestämma, inte det syfte som verksamheten, servicen, har.
Det skulle ju leda till ett fruktansvärt ineffektivt kösamhälle som känns allt annat än modernt.
Riktigt lustigt blir det när Kielos beskriver hur socialdemokratiska partiet måste förnyas. Då helt plötsligt är hon inne på att tillmötesgå det moderna samhällets krav på flexibilitet. Hon konstaterar att i en värld med “snabba förändringar kommer människor [att] vilja organisera sig efter eget huvud”.
Nu plötsligt har “kunder” blivit “människor”. Och socialdemokratiska partiet måste överge “föråldrade tankar om kommendering och kontroll” — men observera: hon talar nu bara om hur partiet ska arbeta internt och bli “ett öppet parti”:
Centralproducerade klyschor låter ihåliga, avslagna, omänsliga … En ny socialdemokrati måste byta fokus från att organisera socialdemokrater till att hjälpa socialdemokrater att organisera sig själva … Organisationen finns till för medlemmarna, inte medlemmarna för organisationen.
Här intar Kielos det klockrena marknadsperspektivet! När det gäller partiet ska det vara flexibelt och utgå från “kunderna”. Men all annan verksamhet i samhället ska styras av anställdas och fackens interna krav.
Nya numret av socialdemokratiska ungdomsförbundets idétidskrift Tvärdrag gör man en utvärdering av regeringen på temat “halvtid”. Som jag framfört tidigare, tycker jag Tvärdrag är intressant eftersom man resonerar och kan vara självkritisk. Tonen i ledaren är dock mer en summering av den vanliga s-kritiken av Alliansen, Vi anklagar dig, Reinfeldt:
Med dina regler kan arbetsförmedlingen tvinga en person att ta jobb för runt 9.000 kr. När ska du säga att din arbetslinje egentligen handlar om att pressa tillbaka löntagarna?
Denna formulering visar att Tvärdrags redaktörer hellre vill att människor ska leva på ett bidrag än arbeta för lägre lön än man tidigare haft. A-kassa och AMS ska fungera som garantier för oförändrad standard. Låter kanske lockande, men det är ju en farlig utopi. Hur ska denna standardnivå kunna upprätthållas, om allt fler lever på bidrag och svensk ekonomi inte deltar i den globala konkurrensen? Är det inte så att man måste tjäna pengar innan man konsumerar dem? Den reflektionen görs inte.
Därför är dessa löften om bidrag från socialdemokratin lika tomma som Sovjetunionens grundlagsfästa garantier om arbete, bostad och jämlikt välstånd.
Problemet för de unga socialdemokraterna är att deras perspektiv är ensidigt svenskt. Som om Sverige var en egen planet. Isolerat. Utan relationer till omvärlden.
Expressens ledare tar upp socialdemokraternas förslag om att återinföra förmögenhetsskatten, En dum skatt:
Så partiet behöver helt enkelt ett symbolförslag som kan illustrera klasskampsretoriken. Och sannolikt blir det en återinförd förmögenhetsskatt som ska tjäna som radikal accessoar i valkampanjen …
Expressen vill att regeringen ska förklara varför detta är en dum skatt, att kapital flyr utomlands om man har höga skatter i Sverige medan samma skatt är noll utomlands.
Jag tycker Alliansen ska gå längre: klasskamp betyder att socialdemokraterna vill splittra Sverige. Man vill ställa grupp mot grupp och riva sönder vårt land. Klasskamp bygger på hat och förakt för andra. Det skapar ett destruktivt samhälle som leder till misär.
Alliansen borde stå för gemenskap, samhörighet och betona att alla människors insatser behövs om Sverige som land och välfärdssamhälle ska klara av den internationella konkurrensen. Då måste kreativa företagare kunna tjäna pengar, så att de vill utveckla produktion och skapa jobb i Sverige.
Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner hoppas att “prat, prat, prat” om sanktioner ska få Iran att avbryta utvecklingen av kärnvapen. Men om det inte lyckas kommer Israel att tvingas bomba Iran. “Det är fullständigt oacceptabelt att Iran har kärnvapen”, sa han i en intervju i helgen, French FM to Haaretz: Israel will act before Iran gets bomb.
Och att några kännbara sanktioner ska införas är högst osannolikt med tanke på att Ryssland och Kina har vetorätt i FN:s säkerhetsråd och gärna skyddar andra diktaturer mot den demokratiska världens krav.
Världssamfundets oförmåga att handla när det gäller den iranska regimen leder allt närmare till krig.
I ledarartikeln Grundstenen för svensk demokrati går Norrköpings Tidningar igenom olika ändringar i vår författning som Grundlagsutredningen förväntas föreslå när den lämnar sin slutrapport i slutet av året:
[V]iktigaste frågan är den om en svensk författningsdomstol enligt internationellt snitt. En domstol som ser till att riskdagens nya lagar följer grundlagen och inte bryter mot de rättigheter medborgarna redan har. FRA-lagen hade exempelvis säkert fått en intressant prövning i en författningsdomstol. Socialdemokraterna är dock emot och som det ser ut nu kan det i bästa fall blir att dagens domstolar får en utökad möjlighet till prövning. Ett utfall som inte duger.
Regeringsformen behöver en översyn. [Grundlagsutredningen] har intressanta förslag, men Mona Sahlins maktparti bromsar hellre än låter makt och inflytande flytta från partihögkvarteret. Hur länge förväntas väljarna acceptera att ett parti blockerar utvecklingen?
Om socialdemokratin sätter sig på tvären borde regeringen ändå lägga fram och låta riksdagen som vilande förslag anta ny Regeringsform med författningsdomstol. Då blir frågan en valfråga. Eftersom det är en grundlagsändring krävs två riksdagsbeslut med riksdagsval emellan. En s-seger betyder då att författningsdomstol inte införs, en Alliansseger att den införs.
I Svenska Dagbladet uttalar sig (ej online) vänsterpartiets Hans Linde emot den svenska närvaron i Afghanistan, därför att Sverige blivit en part i kriget: “Sverige är i dag i krig, ett som vi inte ska delta i.”
Men vad handlar då detta krig om? Det är en strid mellan demokrati och tyranni. Och i denna kamp vill inte vänsterpartiet delta. Det säger en hel del om vänsterpartiet, tycker jag. Hur ska något som helst bistånd få effekt om män, kvinnor och barn lever i förtryck? En utveckling mot frihet och demokrati är nödvändig för att människorna ska kunna lyfta sig ur misär. Men detta säger vänsterpartiet nej till.
Ett problem är att också medierna undviker att tala om vad kriget i Afghanistan i grunden handlar om. En läsare skriver mot bakgrund av gårdagens blogginlägg om Afghanistan:
Jag noterar att Du använder ordet demokrati rätt ofta, i motsats till vanliga medier … Demokratiska ideal saknas helt i den svenska pressen. De gånger ordet demokrati förekommer, är det referat av våra politiska ledares uttalande i krissituationer efter terrodåd. Pressen i stort verkar vara neutral i frågan demokrati / diktatur.
Ett bevis på svagheten i den s.k. fria pressen är oförmågan att relatera till demokrati . Det finns en ide om att vi
inte alltid har rätt, den vite mannens skuld, det går igen både inrikes som utrikes, denna mentalitet. I Sverige har vi varit neutrala till det mesta, utom i vår syn på USA. 80% av befolkningen är kritisk till USA. Nordkorea, Burma, Kina, Sudan ligger bättre till, det visar att demokrati inte är ett ideal inom media.
Ja, det är ingen tvekan om att medierna i sin utrikespolitiska rapportering hämningslöst angriper demokratier samtidigt som man ursäkter diktaturer eller talar tyst om deras oerhörda övergrepp.
I går sände dock Dokument utifrån en ovanlig dokumentär, Kinas hemliga krig, som istället för SVT:s vanliga antiamerikanska propaganda avslöjade hur Kina bryter mot vapenembargot mot Sudan och förser den folkmördande regimen med allt från lätta skjutvapen till pansarvagnar och attackflyg. Vapen som används för att döda över 300.000 människor i Darfur.
Men detta är ju ett undantag som bekräftar regeln. Kina och andra diktaturer kommer lindrigt undan i svenska medier. Det är USA som hatas, hatas, hatas, dag ut och dag in i på alla medieredaktioner. I detta känner sig vänsterpartiet hemma.
Svenska medier har uppenbart ingenting emot att vänsteraktivister spränger bomber för att sprida skräck och terror vid demokratins viktigaste platser, som parlamentsbyggnader. I dag ursäkter Svenska Dagbladet och TT bombningarna som Barack Obamas vän Bill Ayers utförde på 1960-talet. Eller hur ska man uttolka den här formuleringen:
Gruppen lät bomber brisera vid Capitolium, “dock utan att skada någon människa”.
Jag undrar var redaktionerna för SVD/TT drar gränsen. Är det inte terrorism att bomba demkratins viktigaste platser? Är bomber okej, bara man inte råkar skada någon?
SVD/TT “glömmer” också att rapportera att Barack Obama drog igång sin valkampanj till delstatssenaten genom valmöte hemma hos Bill Ayers.
Är det en slump, lika ointressant som att bomba demokratins institutioner?
Medierna ursäktar vad som helst när det gäller Barack Obama.
Ska man blunda för att Obama umgås med Bill Ayers, som inte ångrar bombdåden utan tvärtom på senare år beklagat att man inte bombade mer, och pastor Jeremiah Wright, som ägnar sig åt hatfyllda rasistiska angrepp mot vita? Det har inte varit några tillfälliga möten där de stött på varandra på en scen, utan planerade möten hemma hos Ayers eller i Wrights fall under 20 års tid.
Att Obama nu vill ta avstånd från dem är självklart, men vad säger detta om Obama? Det är i högsta grad något att analysera.
Upsala Nya Tidning gör en intressant iakttagelse i dagens ledare:
Vad är värst - Rysslands överfall på Georgien, eller de ordalag i vilka utrikesminister Carl Bildt formulerade Sveriges kritik mot denna aggression? Man behöver bara ställa frågan för att veta svaret. Ändå är engagemanget, om än inte den sakliga tyngden, i den kritik som socialdemokraterna riktar mot Carl Bildt långt kraftigare än de förströdda formuleringar av kritik som uttalas mot Ryssland …
Detta är en rätt sorglig syn. Socialdemokratin borde orka höja sig över denna småaktighet.
Småaktighet är ordet. Så kan man sammanfatta deras utrikespolitik nuförtiden. Det bevisar att socialdemokratin har övergivit rollen som statsbärande parti i Sverige. Man har inte längre förmågan att uttrycka sig som om man talade å hela landets vägnar.
Man har intagit den oansvarighet som kännetecknade borgerliga partier före Alliansens födelse. Och som delvis förklarade varför de inte vann val. Partier som upplevs som sekteristiska, som bara ser till partiets bästa, är för många väljare inte pålitliga nog att leda nationen.
New York Times tog i helgen upp det faktum att Barack Obama hållit kampanjmöte hemma hos Bill Ayers, en fängelsedömd vänsterterrorist som sprängt bomber i Washington DC på 1960-talet: Obama and ’60s Bomber: A Look Into Crossed Paths. Tidningen försöker tona ned innebörden, men Obamas relationer i Chicago, med terrordömde Bill Ayers och pastor Jeremiah Wright, indikerar hur långt till vänster han står på den politiska skalan. Han är ingen mittenpolitiker.
På valmöten i helgen har Sarah Palin kritiserat Obama för att han inte tagit avstånd från Bill Ayers, som inte ångrar terrordåden utan tvärtom önskar att man bombat mer. Här ett AP-klipp, Palin Criticizes Obama’s ‘Terrorist’ Connection:
Robert Reid har varit AP:s krigskorrespondent i Irak sedan Saddam Husseins tid. Hans senaste analys från Bagdad publiceras i helgen i flera tidningar, som Philadelphia Inquirer i Stable Iraq could influence Mideast:
Medan våldet i Irak minskar, överväger grannländerna hur de ska hantera landet som kan återkomma som en nyckelspelaretillsammans med Saudiarabien och Iran i en av världens mest strategiska regioner.
Rollen som regional maktfaktor kan verka långsökt för Irak, ett härjat land mest känt för bilbomber, dödspatruller och självmordsattacker.
Men ändå: länder i Mellanöstern kan inte ignorera den potentiella roll som ett starkare Irak med 28 miljoner invånare kan spela som granne till Iran i öst, Syrien och Jordanien i väst och med en av världens största oljereserver under marken. Av dessa skäl har USA inte råd att förlora fokus i Irak … Det är troligt att Irak kommer att spela en betydande roll i Amerikas Mellanösterpolitik i årtionden, även sedan Pentagon reducerar den militära närvaron och flyttat tonvikten till Afghanistan.
Mellanöstern har en vana att grusa förhoppningar, och de optimistiska prognoserna från Bush-administrationen om Irak som ett föredöme i form av demokrati av västerländskt snitt i Arabvärlden har länge saknat trovärdighet. Men hur osannolikt det än kan låta idag, kan ett relativt stabilt Irak ha alla de kort på hand som är nödvändiga för att stiga fram som en tongivande maktfaktor i Persiska viken, där Saudiarabien och Iran konkurrerar om ledarskapet.
Detta visar att Irak är på rätt väg. För första gången sedan invasionen talar alltså bedömare med stor erfarenhet och kunskap om ett Irak som maktfaktor i världspolitiken.
Än är således inte ambitionen körd om demokrati i Mellanöstern, det George W Bush talade om i sitt andra installationstal. Tvärtom synes utvecklingen mer tala för demokratiska Irak än för vänsterns domedagsprofetior.
Jag gläds något oerhört över detta. Inte därför att vänstern får fel, utan för att irakierna nu kan hoppas om en framtid i frihet och demokrati, utan diktaturens förtryck och utan fundamentalisternas blodiga förbannelse.
Den här bloggen var mycket besviken (för att uttrycka det milt) över hur svaga de borgerliga partiernas företrädare var i riksdagens budgetdebatt i oktober 2005. Finansminister Pär Nuder efterlyste då de borgerligas alternativ, och jag höll med honom. Här skrevs:
Det här duger inte! … Nu när vänsterblocket enats om en statsbudget och kommer att använda den som bevis på deras regeringsduglighet, måste de borgerliga svara.
Alliansen visade under valrörelsen som följde, att man var samkörda på ett sätt som var historiskt. Alliansen vann.
Det är ur detta perspektiv jag läser dagens DN-Debatt, där de fyra borgerliga partiledarna nu riktar Pär Nuders frågor från 2005 till Mona Sahlin:
Hur ser regeringsalternativet till vänster ut? Vem vill regera med vem och vilken politik är det som gäller? Gäller socialdemokraternas skattechock för vanliga löntagare och nedmontering av arbetslinjen som samlad politik för vänsterpartierna? Ställer de alla upp på vänsterpartiets krav på att inflationsmålet ska överges, överskottsmålet för det finansiella sparandet avskaffas och utgiftstaket för de offentliga finanserna rivas? Är meningen att miljöpartiets politik för färre i arbete och fler som arbetar mindre, med försvagning av välfärden som följd, ska bli verklighet?
Alliansen ska nu i Varberg påbörja arbetet med gemensamt valmanifestet inför 2010. Det kommer att sätta press på vänsteroppositionen. Till skillnad från mellanvalsperioden (då alla kritiserar regeringen), så blir det under valrörelsen klart för väljarna att man kanske inte får bättre svar från oppositionen. Det är två alternativ som ska vägas mot varandra.
I Folkbladet (s) reflekterar Widar Andersson i söndagskrönika över vad löntagarfonderna betydde, med tanke på att det igår var 25 år sedan Sveriges största demonstration någonsin hölls i protest mot löntagarfonder, Borgerlig valseger räddade s från katastrof:
Men det är ingen tvekan om att fonderna – med en s-regering efter valet 1976 – ändock hade hunnit ställa till oerhört mycket elände för s och för LO. Det tidigare goda samarbetet med företagsamheten hade transformerats till stenhård konfrontation. Kapitalet hade flytt landet. Sverige hade riskerat att isoleras från västvärldens marknadsekonomier …
[Löntagarfonds]Ägare som kanske avstått från ny teknik och rationaliseringar för att undvika uppsägningar i närtid ökar i förlängningen risken för att hela företaget går omkull.
Efter löntagarfondsäventyret återvände LO och socialdemokraterna snabbt till business as usual. Thorbjörns Fälldins och borgerlighetens valseger 1976 räddade LO och s från katastrof.
Och det är också ett skolexempel på att demokrati fungerar som spärr mot extrema åsikter (även om processen var utdragen, från förslag 1975 till definitiv utradering 1992). Demokrati har också en förmåga att ge det mest regeringsdugliga alternativet makten. Under lång tid var det socialdemokraterna, på grund av splittrade borgerliga partier. 2006 såg vi för första gången motsatsen: vänstersidan var mer splittrad än de borgerliga. Följdriktigt vann Alliansen.
Nu återstår att se vilket alternativ som väljarna upplever som mest regeringsdugligt 2010.
Svenska medier har uppenbart ingenting emot att vänsteraktivister spränger bomber för att sprida skräck och terror vid demokratins viktigaste platser, som parlamentsbyggnader. I dag ursäkter Svenska Dagbladet och TT bombningarna som Barack Obamas vän Bill Ayers utförde på 1960-talet. Eller hur ska man uttolka den här